Svammel om att ha inneboende...

Hmm... återigen har jag en kompis som bor i mitt vardagsrum.

Har funderat på det där ett tag nu...
När jag växte upp var det ofta nån vän till famlijen som bodde hos oss, några dagar för det mesta men ibland betydligt längre.
När vi flyttade till stockholm var det till och med så att vi hade två inneboende som hyrde varsit rum i vårt hus de första åren. Jag minns inte när de flyttade, men det var nog i samband med att min äldsta lillebror dök upp.

Jag har alltså växt upp med massa folk, som inte tillhör familjen, boende i samma hus som jag.

Att växa upp på detta sätt har väl både för och nackdelar. Jag kommer ihåg när min mor ringde mig för några år sen:
- Hej Max, slå på TVn på TV2
- Hej, varför vill du att jag ska göra det?
- De kör filmen "Tillsammans" av Lukas Moodysson där.
- Jag vet!
- Men... varför tittar du inte? Du kommer känna igen massor från din barndom.
- Jag vet! Det är därför jag inte tittar på den.

Jag har fortfarande inte sett filmen, även om jag kanske inte är lika negativ till den nu som jag var då.

Hur som helst fick det där samtalet mig att fundera...
Jag har haft inneboende, under längre eller kortare perioder, ett flertal gånger. En av mina kompisar brukade till och med skämta om att både hon och de flesta gemensamma bekanta vi hade alla hade bott hos mig åtminståne en månad eller så vid nåt tillfälle.

För mig är det på något sätt klart att jag upplåter en del av mitt hem till en kompis som inte har nånstans att bo, eller som bara behöver en tillflyktsort eller ett ställe att vila på ett tag.

Hmm... jag hade visst en poäng då jag började skriva detta inlägg, men den poängen passade på att smita medan jag skrev det...

---

Poängen var nog den att jag, trots att det kan vara jobbigt med inneboende faktiskt trivs rätt bra med det. :-)