En sak som snurrat i huvudet på senare tid är det där med bloggar.
Det finns några bloggar jag läst ett rätt bra tag och man får ju en personlig relation till dem efter ett tag.
Vissa kommenterar man mer hos, vissa mindra, men de är ändå en del av ens tillvaro, och man bryr sig verkligen om hur de mår.
tisdag, mars 08, 2011
tisdag, januari 26, 2010
Lojalitet
I en annan blogg jag läser har det på siståne kommit några inlägg om att det är tugnt på jobbet med alldeles för mycket att göra och så.
Jag har själv varit på kanten och balanserat, med resultatet att jag var fysiskt oförmögen att jobba övertid i fem år efteråt. (Övertid ledde till stressfeber och sjukskrivning)
Under de sista två månaderna på det jobbet hade jag en diskussion med vice VDn på företaget där han, bland annat anklagade mig för att inte vara tillräckligt lojal mot företaget.
Mitt svar gjorde honom tydligen mållös, för mitt svar var; "Varför ska jag vara lojal mot företaget då företaget inte är lojalt mot mig?"
Hans oförmöga att svara fick mig att tänka efter...
Jag vet inte om det är Jantelagen eller vad det är, men det finns nån grundläggande inställning som tar för självklart att man ska vara lojal mot sin arbetsgivare.
Funderingen att lojalitet går åt båda hållen och att arbetsgivaren faktiskt måste förtjäna denna lojalitet på anat sätt än att betala den lägsta lön de kan komma undan med brukar inte dyka upp alls lika ofta.
Jag har själv varit på kanten och balanserat, med resultatet att jag var fysiskt oförmögen att jobba övertid i fem år efteråt. (Övertid ledde till stressfeber och sjukskrivning)
Under de sista två månaderna på det jobbet hade jag en diskussion med vice VDn på företaget där han, bland annat anklagade mig för att inte vara tillräckligt lojal mot företaget.
Mitt svar gjorde honom tydligen mållös, för mitt svar var; "Varför ska jag vara lojal mot företaget då företaget inte är lojalt mot mig?"
Hans oförmöga att svara fick mig att tänka efter...
Jag vet inte om det är Jantelagen eller vad det är, men det finns nån grundläggande inställning som tar för självklart att man ska vara lojal mot sin arbetsgivare.
Funderingen att lojalitet går åt båda hållen och att arbetsgivaren faktiskt måste förtjäna denna lojalitet på anat sätt än att betala den lägsta lön de kan komma undan med brukar inte dyka upp alls lika ofta.
tisdag, januari 19, 2010
Bored now...
Att sitta på ett tåg är inte det roligaste som finns...
X2000 går i alla fall fort. :-)
Efter 6 nätter i Göteborg har jag...
- Hållit i två en-dagars pass med utbildning om den kund jag sitter på. (Vilket var skälet till resan)
- Jobat med Wikki-sidorna på jobet om den kund jag sitter på.
- Träffat H och S... :-)
- Gett S hennes julklapp
- Umgåtts en dag med G och E.
Lite... intressant var att E tydligen var tvungen att kolla läget mellan oss eftersom det inte höll mellan honom och M. Vill jag vara förbannad för sånt har jag DEFINITIVT andra att vara förbannad på :-P
- Varit på Bishops Arms en måndagkväll med E, D och M tills de stängde. (Hade utbildning på tisdagen.. pigg som bara den :-P )
Allt som alt en givande Gteborgsvistelse.
X2000 går i alla fall fort. :-)
Efter 6 nätter i Göteborg har jag...
- Hållit i två en-dagars pass med utbildning om den kund jag sitter på. (Vilket var skälet till resan)
- Jobat med Wikki-sidorna på jobet om den kund jag sitter på.
- Träffat H och S... :-)
- Gett S hennes julklapp
- Umgåtts en dag med G och E.
Lite... intressant var att E tydligen var tvungen att kolla läget mellan oss eftersom det inte höll mellan honom och M. Vill jag vara förbannad för sånt har jag DEFINITIVT andra att vara förbannad på :-P
- Varit på Bishops Arms en måndagkväll med E, D och M tills de stängde. (Hade utbildning på tisdagen.. pigg som bara den :-P )
Allt som alt en givande Gteborgsvistelse.
Tgtt*
Jag hade en kompis för några år sen som sa nåt i stil med;
"Det som är svårt med att vara en tjej med killkompisar eller en kille med tjejkompisar är att man, i de flesta fall, har perioder då man är förälskad i sin kompis... jag menar... jag tycker ju om mina kompisar och ibland spiller det över... men man fortsätter vara kompisar för man vet att ett förhållande inte skulle funka."
ok... jag anser att hon hade rätt i det hon sa...
Min bästa vän, sen... oj, snart 18 år tillbaka, är en av mina tjejkompisar... och... vi har gått och varit förälskade i varandra lite då och då... det finns flera orsaker till att det inte blivit mer, men huvudorsaken har nog varit dålig tajming. :-P
Hur kan man hantera det?
Eftersom jag talar om min bästa vän så har det i perioder varit väldigt starka känslor.
Det tog rätt många år men... jag delar upp en olycklig förälskelse i två delar;
Den ena är olyckan över att känslan inte är besvarad. När det kommer til kritan tycker jag faktiskt inte att den biten är så oerhört allvarlig, men det kanske kan skilja från person till person.
Den andra biten har att göra med en oskriven regel... nämligen regeln att om det inte är besvarat så ska man hålla tyst. Denna oskrivna regel skapar oerhört mycket frustration och olycka anser jag...
Vi har konstaterat att vi har starkare känslor för varandra lite då och då... men... eftersom vi konstaterade just att det kommer och går, för oss båda, så blev det inte förbjudet att säga nåt.
Bara det faktum att det, även om känslan kanske inte är besarad, i alla fall är ok att uttrycka den gör att oerhört mycket av frustrationen och "olyckan" försvinner.
Att umgås med den man obesvarat är kär/förälskad i är oerhört mycket lättare om man bemöts av ett bejakande och erkännande av ens känslor från den personen än det är om man "försöker glömma bort".
Detta gäller för övrigt känslor i allmännhet.
Många blir rädda för andras känslor för att de känner att de måste "svara med samma mynt"
Att få ett känslo tecken från någon är ett förtroende och bör behandlas som ett sådant anser jag, men det verkar som många snarare känner att det är nån slags budgivning.
Jag inbillar mig att jag försker förklara min syn för mina vänner, men... har jag inte gjort det så gör jag det nu:
- Jag är inte rädd för dina känslor.
- Vad DU känner kommer inte få MIG att distasera mig från dig och positiva känslor är alltid positiva.
- Vad du tycker, säger och hur du agerar kan påverka vår relation men... dina känslor kan bara påverka DIN relation till mig, inte MIN relation till dig.
*Titeln på detta inlägg är titeln på en låt av Duke Elington som ingår i "Sacred Concert". Vill ni veta vad det betyder kan nog Google hjälpa till :-P
"Det som är svårt med att vara en tjej med killkompisar eller en kille med tjejkompisar är att man, i de flesta fall, har perioder då man är förälskad i sin kompis... jag menar... jag tycker ju om mina kompisar och ibland spiller det över... men man fortsätter vara kompisar för man vet att ett förhållande inte skulle funka."
ok... jag anser att hon hade rätt i det hon sa...
Min bästa vän, sen... oj, snart 18 år tillbaka, är en av mina tjejkompisar... och... vi har gått och varit förälskade i varandra lite då och då... det finns flera orsaker till att det inte blivit mer, men huvudorsaken har nog varit dålig tajming. :-P
Hur kan man hantera det?
Eftersom jag talar om min bästa vän så har det i perioder varit väldigt starka känslor.
Det tog rätt många år men... jag delar upp en olycklig förälskelse i två delar;
Den ena är olyckan över att känslan inte är besvarad. När det kommer til kritan tycker jag faktiskt inte att den biten är så oerhört allvarlig, men det kanske kan skilja från person till person.
Den andra biten har att göra med en oskriven regel... nämligen regeln att om det inte är besvarat så ska man hålla tyst. Denna oskrivna regel skapar oerhört mycket frustration och olycka anser jag...
Vi har konstaterat att vi har starkare känslor för varandra lite då och då... men... eftersom vi konstaterade just att det kommer och går, för oss båda, så blev det inte förbjudet att säga nåt.
Bara det faktum att det, även om känslan kanske inte är besarad, i alla fall är ok att uttrycka den gör att oerhört mycket av frustrationen och "olyckan" försvinner.
Att umgås med den man obesvarat är kär/förälskad i är oerhört mycket lättare om man bemöts av ett bejakande och erkännande av ens känslor från den personen än det är om man "försöker glömma bort".
Detta gäller för övrigt känslor i allmännhet.
Många blir rädda för andras känslor för att de känner att de måste "svara med samma mynt"
Att få ett känslo tecken från någon är ett förtroende och bör behandlas som ett sådant anser jag, men det verkar som många snarare känner att det är nån slags budgivning.
Jag inbillar mig att jag försker förklara min syn för mina vänner, men... har jag inte gjort det så gör jag det nu:
- Jag är inte rädd för dina känslor.
- Vad DU känner kommer inte få MIG att distasera mig från dig och positiva känslor är alltid positiva.
- Vad du tycker, säger och hur du agerar kan påverka vår relation men... dina känslor kan bara påverka DIN relation till mig, inte MIN relation till dig.
*Titeln på detta inlägg är titeln på en låt av Duke Elington som ingår i "Sacred Concert". Vill ni veta vad det betyder kan nog Google hjälpa till :-P
onsdag, januari 13, 2010
Götet
Tåget mer än 2 timmar försenat och hotellet hade tappat bort min voucher... utmärkt start på denna vistelse.
lördag, januari 02, 2010
Påminnelse...
Vissa saker jag läser på nätet just nu påminner mig om varför jag skrev detta;
http://lochiel.blogspot.com/2007/04/avreaktion.html
Inte riktigt samma sak eftersom det den gången handlade om att en kollega till bloggaren skickat blogg-länken till deras chef och det denna gång handlar om relationer men... det gäller fortfarande.
http://lochiel.blogspot.com/2007/04/avreaktion.html
Inte riktigt samma sak eftersom det den gången handlade om att en kollega till bloggaren skickat blogg-länken till deras chef och det denna gång handlar om relationer men... det gäller fortfarande.
Jul med mera...
Ok, detta inlägg kommer handla mer om vad jag gjort på siståne än mina tankar kring livet universum & allting.
Det är i alla fall intentionen, får se vart det leder.
Jul - Min familj firar alltid jul tillsammans, hemma hos min far. Det är rätt trevligt att fira på det sättet och mycket bättre nu än under de år då jag ville ha så lite kontakt med honom som bara var möjligt. Det är bara det att... det finns nåt där, nån underström eller nåt, som får mig att gnissla tänder.
Får fundera mer på detta. Jag hade en teori förut om vad det kunde handla om men... den sprack detta år.
Mellandagarna - Jag jobbade hemifrån under mellandagarna. Det jag jobbade på var att förbereda en utbildning jag ska ha i göteborg om nån vecka eller så, och eftersom det inte var färdigt att skrivas ner gick jag mest och pysslade med mitt medan det fick gro klart i bakhuvudet.
Dagen innan nyårsafton var jag på film-marathon. Vi var några stycken som såg extended versionen av alla tre "sagan om ringen" filmerna.
Nyår - Engelsk julmiddag med familjen. Jag hade väntat mig att det skulle börja vid 15-tiden, men det började inte förrän vid 18. Nåja, trevligt var det i alla fall. Jag stannade där till halv nio ungefär, sen åkte jag ut till M för att fira nyårsafton med henne.
Trevligt... vi satt och pratade såg på Dollhouse och spelade wow till nio på morgonen.
De sista dagarna har varit lite... slöa... och jag vet inte alls om jag har lust att börja jobba igen på måndag :-P
Det är i alla fall intentionen, får se vart det leder.
Jul - Min familj firar alltid jul tillsammans, hemma hos min far. Det är rätt trevligt att fira på det sättet och mycket bättre nu än under de år då jag ville ha så lite kontakt med honom som bara var möjligt. Det är bara det att... det finns nåt där, nån underström eller nåt, som får mig att gnissla tänder.
Får fundera mer på detta. Jag hade en teori förut om vad det kunde handla om men... den sprack detta år.
Mellandagarna - Jag jobbade hemifrån under mellandagarna. Det jag jobbade på var att förbereda en utbildning jag ska ha i göteborg om nån vecka eller så, och eftersom det inte var färdigt att skrivas ner gick jag mest och pysslade med mitt medan det fick gro klart i bakhuvudet.
Dagen innan nyårsafton var jag på film-marathon. Vi var några stycken som såg extended versionen av alla tre "sagan om ringen" filmerna.
Nyår - Engelsk julmiddag med familjen. Jag hade väntat mig att det skulle börja vid 15-tiden, men det började inte förrän vid 18. Nåja, trevligt var det i alla fall. Jag stannade där till halv nio ungefär, sen åkte jag ut till M för att fira nyårsafton med henne.
Trevligt... vi satt och pratade såg på Dollhouse och spelade wow till nio på morgonen.
De sista dagarna har varit lite... slöa... och jag vet inte alls om jag har lust att börja jobba igen på måndag :-P
fredag, januari 01, 2010
fredag, december 18, 2009
Att vara snäll
Ok, det är bara att erkänna, jag är en rätt snäll person.
Jag vet inte om jag skulle sträcka mig så långt som min bror, vars beskrivning av mig var "Generös till idiotins brant" eller min kompis "S" som sa "Du och mitt ex har en sak gemensamt, ni är båda så snälla så hundar kissar på er", men jag accepterar, och är faktiskt lite stolt över, att jag är snäll.
Denna egenskap är väl inte den som ger mest macho-poäng i världen, snarare tvärt om. Snälla människor brukar uppfattas som svaga, men där finns en paradox eftersom jag tydligen också brukar uppfattas som stark.
Som min ex-sambo brukade säga; "Snäll... ingen mes, men snäll."
Vad är det då som gör att min omgivning inte ser min snällhet som en svaghet?
Jag vet inte, men jag tror att det har att göra med medvetenhet.
Att leta efter "Svagheten" eller "mesigheten" i att vara snäll är nog att angripa det hela från fel håll. Kan det vara så att en person som inte är särskillt auktoritär uppfattas snäll för att han/hon ofta viker sig och låter andra få som de vill?
Lägg sen till att många som är snälla och ställer upp har en tendens att göra det till den milda grad att de själva far illa, bara för att deras standard handling, när någon ber om hjälp, är att erbjuda sig att hjälpa till utan att egentligen fundera på om de kan/har tid.
Jag hade själv den inställningen för några år sen. Jag ställde upp och hjälpte andra om jag inte hade någon uppenbar orsak att säga nej, och ofta blev det lite som ett skenande tåg som jag hängde på utan att kunna göra något och resulterade i en situation där jag var rätt stressad för allt jag lovat ställa upp på.
Idag är det sällan jag är snäll på slentrian, jag försöker alltid se till så det är ett medvetet beslut från min sida.
Om jag lånar ut pengar till en kompis eller bjuder på något finns alltid det medvetna beslutet att "Jag vill göra detta" med i bakgrunden tillsammans med funderingen på om jag har råd/tid.
Jag tror det jag försöker säga är att jag inte hjälper folk eller är snäll utan att ha ett skäl till att vara det, nu för tiden, medan mitt gamla sätt att tänka var att vara snäll och ställa upp om jag inte hade något skäl att låta bli.
Det konstiga med det hela är att jag nog faktiskt är snäll oftare idag än när jag var det på slentrian. Jag är i alla fall bättre på att hålla det jag lovar idag.
... och... eftersom det är ett medvetet beslut att jag faktiskt vill vara snäll varje gång är det också mycket roligare... :-)
Jag vet inte om jag skulle sträcka mig så långt som min bror, vars beskrivning av mig var "Generös till idiotins brant" eller min kompis "S" som sa "Du och mitt ex har en sak gemensamt, ni är båda så snälla så hundar kissar på er", men jag accepterar, och är faktiskt lite stolt över, att jag är snäll.
Denna egenskap är väl inte den som ger mest macho-poäng i världen, snarare tvärt om. Snälla människor brukar uppfattas som svaga, men där finns en paradox eftersom jag tydligen också brukar uppfattas som stark.
Som min ex-sambo brukade säga; "Snäll... ingen mes, men snäll."
Vad är det då som gör att min omgivning inte ser min snällhet som en svaghet?
Jag vet inte, men jag tror att det har att göra med medvetenhet.
Att leta efter "Svagheten" eller "mesigheten" i att vara snäll är nog att angripa det hela från fel håll. Kan det vara så att en person som inte är särskillt auktoritär uppfattas snäll för att han/hon ofta viker sig och låter andra få som de vill?
Lägg sen till att många som är snälla och ställer upp har en tendens att göra det till den milda grad att de själva far illa, bara för att deras standard handling, när någon ber om hjälp, är att erbjuda sig att hjälpa till utan att egentligen fundera på om de kan/har tid.
Jag hade själv den inställningen för några år sen. Jag ställde upp och hjälpte andra om jag inte hade någon uppenbar orsak att säga nej, och ofta blev det lite som ett skenande tåg som jag hängde på utan att kunna göra något och resulterade i en situation där jag var rätt stressad för allt jag lovat ställa upp på.
Idag är det sällan jag är snäll på slentrian, jag försöker alltid se till så det är ett medvetet beslut från min sida.
Om jag lånar ut pengar till en kompis eller bjuder på något finns alltid det medvetna beslutet att "Jag vill göra detta" med i bakgrunden tillsammans med funderingen på om jag har råd/tid.
Jag tror det jag försöker säga är att jag inte hjälper folk eller är snäll utan att ha ett skäl till att vara det, nu för tiden, medan mitt gamla sätt att tänka var att vara snäll och ställa upp om jag inte hade något skäl att låta bli.
Det konstiga med det hela är att jag nog faktiskt är snäll oftare idag än när jag var det på slentrian. Jag är i alla fall bättre på att hålla det jag lovar idag.
... och... eftersom det är ett medvetet beslut att jag faktiskt vill vara snäll varje gång är det också mycket roligare... :-)
måndag, november 09, 2009
Bara ord...
Att det ska vara så svårt att säga orden "Jag älskar dig" till någon... eller "Jag är kär i dig", för den delen.
Kärlek är, för mig, en oerhört egoistisk känsla. Det finns egentligen inget den jag är kär i eller älskar kan göra för att göra något åt saken, för det är MIN känsla och det är en positiv känsla.
Varför är det då så svårt att tala om?
Egentligen borde det ju bara finnas positiva saker att få ut utav att tala om det, känslan kan ju vara besvarad... men ändå så är det väldigt svårt.
Kan det vara så att man hindras av alla föreställningar om hur den man talar om det för uppfattar saken, och hur den personen skulle reagera?
Kärlek är, för mig, en oerhört egoistisk känsla. Det finns egentligen inget den jag är kär i eller älskar kan göra för att göra något åt saken, för det är MIN känsla och det är en positiv känsla.
Varför är det då så svårt att tala om?
Egentligen borde det ju bara finnas positiva saker att få ut utav att tala om det, känslan kan ju vara besvarad... men ändå så är det väldigt svårt.
Kan det vara så att man hindras av alla föreställningar om hur den man talar om det för uppfattar saken, och hur den personen skulle reagera?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)