Att vara snäll

Ok, det är bara att erkänna, jag är en rätt snäll person.
Jag vet inte om jag skulle sträcka mig så långt som min bror, vars beskrivning av mig var "Generös till idiotins brant" eller min kompis "S" som sa "Du och mitt ex har en sak gemensamt, ni är båda så snälla så hundar kissar på er", men jag accepterar, och är faktiskt lite stolt över, att jag är snäll.

Denna egenskap är väl inte den som ger mest macho-poäng i världen, snarare tvärt om. Snälla människor brukar uppfattas som svaga, men där finns en paradox eftersom jag tydligen också brukar uppfattas som stark.
Som min ex-sambo brukade säga; "Snäll... ingen mes, men snäll."

Vad är det då som gör att min omgivning inte ser min snällhet som en svaghet?
Jag vet inte, men jag tror att det har att göra med medvetenhet.

Att leta efter "Svagheten" eller "mesigheten" i att vara snäll är nog att angripa det hela från fel håll. Kan det vara så att en person som inte är särskillt auktoritär uppfattas snäll för att han/hon ofta viker sig och låter andra få som de vill?

Lägg sen till att många som är snälla och ställer upp har en tendens att göra det till den milda grad att de själva far illa, bara för att deras standard handling, när någon ber om hjälp, är att erbjuda sig att hjälpa till utan att egentligen fundera på om de kan/har tid.

Jag hade själv den inställningen för några år sen. Jag ställde upp och hjälpte andra om jag inte hade någon uppenbar orsak att säga nej, och ofta blev det lite som ett skenande tåg som jag hängde på utan att kunna göra något och resulterade i en situation där jag var rätt stressad för allt jag lovat ställa upp på.

Idag är det sällan jag är snäll på slentrian, jag försöker alltid se till så det är ett medvetet beslut från min sida.
Om jag lånar ut pengar till en kompis eller bjuder på något finns alltid det medvetna beslutet att "Jag vill göra detta" med i bakgrunden tillsammans med funderingen på om jag har råd/tid.
Jag tror det jag försöker säga är att jag inte hjälper folk eller är snäll utan att ha ett skäl till att vara det, nu för tiden, medan mitt gamla sätt att tänka var att vara snäll och ställa upp om jag inte hade något skäl att låta bli.

Det konstiga med det hela är att jag nog faktiskt är snäll oftare idag än när jag var det på slentrian. Jag är i alla fall bättre på att hålla det jag lovar idag.
... och... eftersom det är ett medvetet beslut att jag faktiskt vill vara snäll varje gång är det också mycket roligare... :-)