Osårbarheten själv.

Oj... ju mer jag funderar på förra inlägget destå mer invecklat blir det.

Allt hänger ihop, det är ett som är säkert.

Var ska man börja... *rycker upp en tåt lite på måfå*

Jag har nog alltid uppfattats som en stark person.
Min föreställning är att till och med de som mobbade mig i låg och mellanstadiet nog hade inställningen att det de gjorde inte var så farligt just för att jag var stark och stod emot.

Men... varför var jag då så stark redan då? Såna funderingar leder en (eller i alla fall mig) alltid tilbaka till mina föräldrar.

Jag kände att en mycket stark förväntan från min far var att jag skulle klara av allting själv, redan som mycket liten. Att bryta ihop och bli ledsen har egentligen aldrig varit tillåtet så länge som jag kan minnas.

Att göra sig osårbar innebär flera saker...
- För det första är det lättare att skydda sig mot saker man förstår sig på. Man börjar därför fundera en hel del på hur folk i allmännhet, och hur man själv i synnerhet, fungerar.

- För det andra... bygger man upp alla sina "ankare" och all sin självkänsla inom sig själv. Vad jag menar med detta skulle nog ta en mindre uppsats i sig själv, för att summera det hela så ser man till så man inte blir beroende av andra för bekräftelse.

Detta gör iofs att man bland annat inte utvecklar nån större tävlingsinstinkt, något som jag faktiskt kan uppfatta som ett problem om man umgås med ett gäng killar.

- Slutligen... blir man nog svår att hjälpa.

Ok, det finns ett samband mellan inlägget innan och detta.
Sambandet har med kontrollbehov att göra.

Jag har insett att jag har ett extremt starkt kontroll behov, inte över andra, men över mig själv och mitt eget känsloliv.

Att placera mig själv i "kompis-facket" innebär att jag ökar min kontroll, eller i alla fall befäster den. På samma sätt innebär att berätta om mina känslor för någon att jag släpper på samma kontroll.